Mumintrollska

Lååååååååång historia, känsliga människor ska kanske undvika att läsa.


Jag har visst glömt av att uppdatera här inne..
Får passa på medans Oscar och Amilia gosar i soffan.

Den 31:a Januari klockan 18.55 föddes våran lilla Bulle :)
Hon vägde 3275g och var 49cm lång och förlossningen var faktiskt inte alls så hemsk som jag trodde att den skulle vara. Jag frågade Oscar precis efter att Amilia tittade ut om vi inte skulle skaffa 10 till ;)


Men jag ska börja från början.
Den 31:a januari som var en måndag hade jag tid för återbesök på Näl i trollhättan klockan 10:30.
Vi hade samma trevliga sköterska som vanligt och hon tog blodtryck på mig och kollade hjärtljuden på Bullen.
Sen fick jag träffa en manlig doktor som undersökte mig där nere för att se hur öppen jag var.
Livmodertappen var mogen och jag var öppen 2 cm så han gav oss ett val.
Antingen åker vi hem och kommer tillbaka om 2 dagar och ser hur öppen jag är då, eller så sätter vi igång förlossningen nu idag. Jag sa att jag ville bli igångsatt även om det kunde betyda att det blir en långdragen förlossning och kanske även sluta med akut kejsarsnitt. Jag vågade chansa, för åka hem och fortsätta ha ont i huvudet och kroppen ville jag inte. Jag ville bara att allt skulle vara över.
Så så fick det bli, så hand i hand gick jag och Oscar supernervösa till förlossningsavdelningen längst längst ner i korridoren.


Vårat rum höll dom på att städa så vi fick sitta nere i tv-hörnan, vi kände ju oss redan ganska hemma där eftersom att det var där jag var inlagd en vecka.
Sen fick vi komma in på rummet och barnmorskan gav mig ett nattlinne, eller ja skjorta eller vad de kallade det.
Nu skulle dom få vattnet att gå med hjälp av en virknål av plast, det gjorde inte ont utan kändes bara konstigt när det forsade vatten ur mig utan att man kunde hålla emot. Det kändes som att kissa på sig ungefär.
Efter en stund började värkarna kännas starkare och de kom tätare och tätare.
Hon undersökte mig en gång till och jag var fortfarande öppen 2 cm och jag bad om att få bada för att kunna slappna av lite.
Egentligen får man inte bada när vattnet har gått pga infektionsrisk men jag fick göra det ändå.
Jag hade fruktansvärt ont under värkarna men kunde åtminstone slappna av bättre i vattnet mellan värkarna.
Sen kom barnmorskan och knackade på, hon ville sätta värkstimurelande dropp vilket fick värkarna att öka i smärta och fick dom att komma ännu tätare.
Nu undersökte hon mig igen och jag var öppen 4 cm och narkosläkaren kallades in eftersom att jag hade bett om ryggmärgsbedövningen.
Han både såg ut och pratade som en av smugglarna i Saltkråkan haha 
Nu hade jag även fått pröva på lustgasen (min bästa vän)
Sprutan i ryggen gjorde inte ont men den var ganska obehaglig, jag tackar mig själv för att jag vågade testa lustgasen för den tog mig igenom det ganska bra. Det kändes som att han sågade mig i ryggraden :S


Efter 20 minuter verkade sprutan och den tog bort smärtan i magen men man kände fortfarande trycket neråt.
Det var mer obehagligt än vad det gjorde ont.
Efter en stund ville dom sätta en värkmätare på livmodertappen för att se hur tätt värkarna kom eftersom att bandet på magen inte registrerade varje värk.
Men när barnmorskan tittade så hade jag öppnat mig till 10 cm!
Jag hade alltså öppnat mig 6 cm på en timme. Något som brukar ta en timme per cm.
Woho! Nu var verkligen Bullen påväg ut.
Efter 20 minuters krystvärkar kom våran lilla flicka ut.
Jag blev chockad när huvudet kom ut eftersom jag trodde att det skulle göra mycket ondare. 
Var så chockad att jag glömde bort att kolla könet på henne, men det berättade Oscar för mig istället.


Det går inte att beskriva känslan att få bebisen på sitt bröst.
Första gången man får se det lilla livet som har varit magen i över 9 månader.
Det var svårt att förstå att det faktiskt var våran bebis och ingen annans :)


Oscar var världsbäst under förlossningen även om han var jättenervös och ville svimma några gånger.
Speciellt när jag var helt borta och det var massa människor i rummet.
Men han höll mig i handen och pushade på mig när jag behövde trycka på lite extra.
Jag grät när barnmorskorna la Bullen på Oscars bröst efter att han hade klippt navelsträngen.

För där satt min älskade man med mitt älskade barn i famnen.
De är så fina, min alldeles egna lilla familj :)